Att göra varm ”is” – handvärmarens kemi

Det här experimentet verkar ju rätt kul.

Principen är ganska enkel. Natriumacetat är ingen märkvärdig kemikalie utan bara saltet av vanlig ättika. Om man löser så mycket man kan av natriumacetat i kokande vatten och låter det svalna så blir lösningen övermättad, men alltjämt klar. Effekten blir som underkylt regn ungefär – det stelnar inte fastän ”det borde”. När man sedan sätter fingret till så tillförs den lilla ”knäpp” energi som natriumacetatet behöver för att komma igång – fingret är här vad man kallar för en katalysator. Natriumacetatet kristalliserar i en process där värme avges (exotermt kallas det) så det blir varmt – i själva verket håller sig temperaturen vid 57 grader (natriumacetatets smältpunkt) under den tid som den här stelningen sker, ungefär som vatten håller sig vid nollan just när isbildning sker. En klar lösning kan man få tillbaka genom att koka alltihop igen.

Det är så där som handvärmare funkar förresten. Fast där motsvaras fingret av en metallbricka.

Det hade ju varit kul att göra på Öppet hus idag. Men det är bara en timme kvar när jag sitter och grubblar på detta. Utan förberedelser så misslyckas man för det mesta. Sådan är kemin. Jag satsar i stället på säkra kort.

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Detta inlägg publicerades i Experiment för barn och märktes . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att göra varm ”is” – handvärmarens kemi

  1. Wayne Nilsson skriver:

    Om jag får tid provar jag sedan. En fallossymbol av is kan ju vara något på en söndag.

    Angående kemikunskaperna, alkemi är när man försöker göra guld av saker, till exempel av en pinne. Marie Curie upptäckte radium och polonium. Bly är farligt, asbest likaså.

    Egentligen har nog Kraftwerk lär mig mer om kemi än vad gubben på högstadiet gjorde. http://www.youtube.com/watch?v=kXD6Gtinvbc

Lämna en kommentar