Varför gråter man?

Vi människor har en unik egenskap. Vi börjar gråta när vi blir känslosamma. Nåja, kanske inte precis alla, men många av oss har förfärligt svårt att hålla tårarna inne när vi ser på ”Into the Wild”. Eller Extreme Home Makeover. Eller jättesöta lejonungar vars pappa blir nedsprungen av typ gnuer.

Aww. Men i verkligheten gråter inte lejon av ledsamhet.

För vissa är kanske skälet dessa emotionella tårar solklart. Man synliggör för omgivningen att man är tex ledsen. Precis som ansiktsuttryck hjälper det oss att kommunicera. Men när man är naturvetare, som jag ju är, vill man veta om det verkligen inte finns någon biologisk roll av de emotionella tårarna. Föga förvånande har andra ställt sig samma fråga, och jag ska nu försöka förmedla vad de kommit fram till.

Den rent praktiska anledningen till att vi gråter av känslor är att vår tårkörtel kan stimuleras av nerver från de känslosamma delarna av hjärnan. Så långt är det enkelt. Det verkar också bara vara vi människor som gråter. Även om många andra djur har en tårfilm och kan utsöndra vätska från ögontrakten så är det bara vi som gråter av emotionella skäl. Vi vet också att tårar som sjuds av emotionella skäl har ett annat innehåll än de tårar vi producerar i normalfallet eller när vi tex hackar lök. Det har föreslagits att tårarna kan hjälpa oss att göra oss av med vissa ämnen som skulle kunna ansamlats vid stressen som föregår tårarna. Ämnet mangan finns det exempelvis ganska höga mängder av i tårar jämfört med blod, vilket därför lett till teorier om att tårar hjälper oss att utsöndra förhöjda mangannivåer. Men vi måste gråta väldigt stora volymer för att detta skulle ha någon effekt på kroppen i stort eftersom mängden tårar är så liten i förhållande till hur mycket blod och vävnadsvätska vi har. Kroppen har ju lever och njurar just för bryta ner och utsöndra ämnen vi inte vill ha mer av, och de är långt mycket effektivare än vad tårarna skulle vara.

Uttrycket krokodiltårar kommer av att krokodiler "gråter" när de tuggar i sig sitt byte. I verkligheten är det en reflex hos krokodilerna och har inget med känslor att göra..

För ca ett år publicerades en artikel i tidskriften Science som visade på en ny funktion av ledsamhetstårar. Jag tar upp denna artikel lite extra för den är ganska enkel i sitt upplägg och man behöver inte veta en massa om fåniga elektroforeser, krånglig fluorescens eller avancerad kloning för att hänga med.

I enkelhet gick det till så här: Två tjejer fick titta på sorglig film. De började gråta, varpå tårarna samlades upp. 24 män fick sedan titta på bilder av olika kvinnors ansikte medan de fick lukta på antingen tårarna eller en saltlösning. Saltlösningen fungerar i detta fall som placebo, dvs som en kontroll på att inte själva luktandet på vilken substans som helst skapar några skillnader. Männen fick sedan ange hur sexuellt attraherande de upplevde kvinnornas ansikten. När männen luktat på tårar visade det sig att de inte blev lika upphetsade av brudarnas ansikten som när de luktat på saltlösning. Det va alltså nånting i tårarna som fick karlarna att lugna ner sexdriften lite. Det visade sig också att mängden testosteron i saliven, vilket tydligen är ett tecken på sexlust hos män, minskade när de sniffade tårar. Likaså minskade aktiviteten i de områden i hjärnan som är kopplade till sexuell upphetsning.

Så för att summera så verkar det som det finns en form av luktlös signal i tårarna som förmedlar för män att det inte är läge för kuttrasju. Vilket ämne som faktiskt ger denna effekt är ännu okänt. Man undrar ju förstås också om mäns och barns sorgsenhetstårar ger samma effekt. Om nån tycker det är tillräckligt intressant kommer det säkerligen att undersökas. Men en pusselbit i tårarnas kemi har lagts på plats, och nu kan även ni spela besserwisser när det bölas till nästa snyftrulle.

About these ads